I’ll be your mirror

Galleri Cora Hillebrand

Solo show, 2018


Text av Therése Ytter.

I'll be your mirror / Reflect what you are, in case you don't know, sjunger Nico i Velvet Undergrounds låt från 1967.

I'll Be Your Mirror är också titeln på Simon Rydéns fotoserie som ställs ut på Cora Hillebrand Galleri. Liksom i Lou Reeds textdräkt – och senare även Nan Goldins fotoserie med samma titel från 1995, där hon i intima porträtt dokumenterat sig själv, sina vänner och sina älskare – bildar det medvetet riktade seendet en etisk och existentiell utgångspunkt för mötet med den andra. Det är blicken det kommer an på; det mellanmänskliga mötet.

När allting rasar och du förlorat förmågan att se dig själv, då ser jag dig.

Titeln reflekterar erfarenheten av att det är i den andres blick vi blir till. Men kanske pekar den också i lika hög grad på hur skört varje sådant förhållande är. För det finns ingen på förhand given relation till den andre. Blicken är inget transparent medium. Den är subjektiv, oberäknelig, riktad.

I den andres blick riskerar vi också att förlora oss själva. Utlämnade till den andres förmåga att erkänna oss som oberoende subjekt famlar vi i intersubjektivitetens osäkra mörker. Skörheten i att se och samtidigt bli sedd. Kampen om erkännande. Smärtan, som varje älskande person kan vittna om.

För blick är alltid makt. Blickens politik och seendets praktik står inte heller frilagd från de strukturer och diskriminerande maktordningar som ger upphov till övervakning, ojämlikhet, våld, krig, fattigdom, rasism.

Men det som Reed, Goldin som Rydén framförallt tar fasta på är den inkännande och uppmärksamma blicken, som oavsett om den kommer från en älskande eller en främling, har förmågan att lyfta. Att hålla oss när vi faller, visa oss vem vi kan vara. Den kan spegla och återspegla. Bekräfta, bejaka och begära.

I Rydéns fotografier finns inga faktiska människor. Hans abstrakta porträttlika fotografier låter istället antropomorfa textila objekt träda fram som om de vore subjekt i egen rätt. Genom att använda sig av porträttformatets närhetsprinciper, med fokus på återgivning av enskilda särdrag och känslolägen, antar de textila objekten ibland rent mänskliga skepnader.

Det är som den fotografiska beröringen inte bara förmänskligat tingen, utan förvandlat dem till varelser bland oss. Likt en fotografisk transsubstantiation där de okodade konformade textilerna omvandlats till kropp med en möjlig historiskt situerad horisont.

Vi kan urskilja en ryggtavla, en nacke som böjer sig av tyngd, en kroppsformation som påminner oss om någonting som liknar sorg, ett ansikte som fördolts bakom en draperat skynke, någon som sover på en öppen gata, ett ömmande par som genom en slags slumpens spel funnit stöd hos varandra.

När allting rasar och du förlorat förmågan att se dig själv, då ser jag dig.

Bilderna vidgas. Vi inträder i en relation till objekten som om de vore någonting annat. Den abstrakta återgivningen av de antropomorfa gestalterna lämnar utrymme för vår egen blick. Vi får syn på oss själva. Vad är det för fantasibilder av mänskliga möten, känslor och situationer som framträder inom oss?

I en tid då vi översköljs med bilder av katastrofer och mänskligt lidande, med ett medialt landskap som upptas av alarmistiska, klickgenererande och sensationella nyheter, där vi lärt oss att filtrera, distansera och vända blicken, påminner oss Rydéns bilder, på ett stilla och lågmält vis, om vikten av att se och bli sedd.